Kefrens pyramid

Du kliver fram mot den mellersta av de tre pyramiderna, och på håll lurar den dig nästan att tro att den är störst av alla tre. Det är ingen slump. Kefren, Cheops son, valde med stor skicklighet en högre belägen klippa att bygga på, tio meter högre än faderns pyramid, så att hans eget bygge skulle sticka upp över det äldre trots att det i verkligheten är något mindre. Sidorna mäter drygt 215 meter, lutningen är brantare än faderns, omkring 53 grader, och en gång reste sig pyramiden 143,5 meter mot himlen. I dag är den reducerad till 136,4 meter, men ännu högst upp, vid toppen, sitter en rest av den ursprungliga polerade kalkstenen kvar, det enda stället på hela Gizaplatån där du fortfarande kan ana hur alla tre pyramiderna en gång lyste vita i solen. Resten av beklädnaden bröts loss för länge sedan, bland annat på order av Ramses II, vars folk återanvände stenblocken till ett soltempel i Heliopolis.

Framför dig på norra sidan väntar två ingångar, ett resultat av att byggplanerna ändrades under arbetets gång. Den nedre leder brant ner i själva klippgrunden innan den vänder och stiger upp igen, den övre möter dig en bit upp i pyramidkroppen. Där de båda gångarna möts tar en vågrät passage vid, rakt fram mot gravkammaren. När du snart står där inne ska du veta att du inte är den första som gjorde den resan efter de gamla egyptierna: italienaren Giovanni Belzoni bröt sig in här i mars 1818, och fann kammaren redan tömd på allt utom sarkofagen. Han lämnade sitt eget namn inristat i sot mitt emot ingången, en påminnelse om upptäcktens ögonblick som fortfarande syns. Den enkla sarkofagen i svart granit är nedsänkt direkt i golvet, under ett tak format som ett sadeltak, i exakt samma lutning som pyramiden själv bär utanpå.