Sfinxen och Sfinxtemplet

Du går nu bort från pyramiderna, ner mot platåns kant, och framför dig växer något fram som är minst lika berömt som de tre jättarna du just lämnat bakom dig: ett liggande lejon med ett människohuvud, uthugget ur ett enda stycke klippa som en gång var för dålig för att duga till byggsten, med mjuk och hård kalksten varvad i tunna, omväxlande skikt, något du kommer att se tydligt där ytan vittrat. Just därför att sådana här avbildningar var förbehållna farao, borde du egentligen tala om honom snarare än henne, trots att den grekiska mytologin, som gett sfinxen dess namn, i stället tänkte sig varelsen som kvinnlig, som i sagan om Oidipus.

Genom sitt läge i förhållande till Kefrens pyramid och uppfartsväg har sfinxen länge tillskrivits just honom, utan större invändningar. På senare år har forskarna ändå börjat ifrågasätta det igen. Ett alternativ som lagts fram är att den snarare borde kopplas till Kefrens äldre bror Radjedef, vars styre kännetecknades av en allt starkare solkult. Argumentet bygger delvis på ett litet, likartat men betydligt mindre sfinxhuvud som hittats i hans pyramid i Abu Rawash, i dag utställt på Louvren i Paris. Så sent som under Nya riket såg egyptierna för övrigt sfinxen som en avbild av Haurun, en gud sammansmält med solguden, snarare än som ett porträtt av en bestämd farao. Du är alltså på väg mot ett monument vars identitet fortfarande diskuteras, 73,5 meter lång och, framtill, 20 meter hög.

Framför sfinxen väntar ett tempel, rest samtidigt med statyn och daterat till Gamla riket just genom sin arkitektoniska likhet med Kefrens eget daltempel. Under Nya riket lät farao Amenophis II dessutom uppföra ett litet rasthus alldeles intill, murat i tegel men försett med portaler i sten. Men det mest berömda spåret från Nya riket hittar du mellan sfinxens framtassar: Thutmosis IV:s så kallade Drömstele. Enligt stelens egen inskrift somnade den unge prinsen, innan han ännu var tronföljare, i sfinxens skugga och drömde att statyn, som en avbild av solguden, lovade honom kungavärdigheten om han bara grävde fram den ur den sand som redan då höll på att begrava den. Så ska det, enligt samma inskrift, också ha skett.

Sanden har sedan dess kommit tillbaka många gånger. Under romartiden friläde man sfinxen på nytt, och de allra första fotografierna från 1800-talet visar statyn begravd ända upp till halsen, en bild värd att hålla i minnet när du nu ser den stå helt fri. Sedan slutet av 1980-talet har sfinxen genomgått omfattande restaureringsarbeten, eftersom erosion och ett stigande grundvatten länge hotat att bryta ner den underifrån; särskilt utsatta kroppsdelar har klätts med nya kalkstensplattor i samma material som en gång täckte hela ytan.

Näsan i det 4,15 meter breda ansiktet saknas, och i århundraden trodde man att den slogs av genom ren slump eller sentida okynne, kanske till och med av Napoleons kanoner. Men teckningar från 1730-talet visar redan en näslös sfinx, långt före det franska fälttåget, och den mest trovärdiga förklaringen kommer i stället från den medeltida historikern al-Maqrizi: enligt honom förstördes näsan, och delar av öronen, år 1378 av en sufisk asket vid namn Muhammad Sa'im al-Dahr, upprörd över att lokala bönder lämnade offer till statyn för en god Nilöversvämning. Han avrättades senare för dådet. Också skägget, det kungliga ceremoniella skägg som en gång satt fäst under hakan, är till största delen borta; större delen av det som finns kvar förvaras i dag i de egyptiska samlingarna i Kairo, medan en liten bit, ungefär en trettiondel av det ursprungliga, sedan 1800-talet ligger i British Museum i London. Trots återkommande förhandlingar om att låta den resan hem har den delen hittills stannat kvar i London. Även ormen, uraeusen, som en gång satt i pannan som tecken på kunglig makt, saknas i dag. Men titta noga på kinderna: där finns fortfarande svaga spår av röd färg kvar, ett sista vittnesbörd om att hela ansiktet, precis som resten av statyn, en gång var bemålat.