Kefrens daltempel

Följ uppfartsvägen nedåt, cirka 495 meter, till platåns fot.

Du närmar dig nu en kvadratisk, massiv byggnad, fyrtiofem meter i sida och tretton meter hög, murad av kalkstenskvader och klädd med granitblock så tungt och tätt att rummen inuti nästan känns uthuggna direkt ur berget snarare än byggda. En gång stod ett par sfinxer vakt framför de två östra ingångarna. Innanför dem väntar en tvärgående korridor, och i ett nedsänkt schakt just där gjorde den franske arkeologen Auguste Mariette år 1860 ett av egyptologins mest berömda fynd: en omsorgsfullt begravd staty av Kefren, gudinnan Horusfalken vilande skyddande mot hans nacke, huggen i en hård, grågrön sten som brukar kallas diorit. Statyn räknas i dag som en av det forntida Egyptens absolut största konstverk.

En kort passage för dig vidare in i tempelsalen, formad som ett upp och nervänt T. Här bar en gång väldiga granitpelare med enhetliga, monolitiska takbjälkar upp ett tak som för länge sedan har försvunnit, och det enda ljuset föll in genom smala, vågräta springor som fortfarande syns i det översta blocklagret. Lägg märke till passningen mellan de oregelbundna blocken, så exakt att inte ens ett rakblad skulle få plats i fogarna. Golvet är täckt av alabasterplattor, och i dem kan du räkna tjugotre rektangulära urtag, en gång plats för lika många sittande statyer av Kefren, systerstatyer till den Mariette hittade i schaktet. I dag är nästan alla krossade till skärvor. På hallens södra sida ligger tre sidokammare, och i norr tar ramen till processionsvägen vid, den som en gång var helt övertäckt och som för dig västerut, upp mot en utsiktsplats med Sfinxen liggande rakt framför dig.